https://www.instagram.com/p/Bu1lgonFSPz/

En fet releasekonsert på Örebro konserthus blev det tillslut. Trots alla munsår, blåsor, sprickor och gikt i handleder osv osv. Att få göra det här tillslut kändes som en guldvinst i all annan tråkig sjukdomsvardag där livet mer handlar om att överleva och ta sig igenom vardagen. Jag, Jonas Nilsson, Linus Lunquist och Mikael Wåhlin började att repa in och spela in materialet över två helger i september 2018. Sen har det bara rullat på med Kickstarterkampanj, Mixning, Mastring, Artwork och nu tillsist en fet releasekonsert tillsammans med Erik Slättberg som också släppte en skiva i vintras. Nu såhär två månader efter releasen (den 10e mars 2019) så finns det 29 exemplar av den faktiska skivan kvar. Så hojta till om ni inte vill vara utan! Personligen känner jag mig nästan lite chockad att projektet är över och att det faktiskt är genomfört. Det var enormt mycket mer arbete än vad jag hade förväntat mig. Speciellt eftersom jag är ensam artist i det här projektet. Förhoppningsvis så leder den här skivan till något bra och i vilket fall är det ett fantastiskt konstverk som jag har fått möjlighet att avla fram. Grymt tacksam för all hjälp utifrån och runtomkring. Tänk vad människor kan stötta andra när de faktiskt vill! Tack till Örebro Jazzklubb som gjorde hela releasen på Örebro konserthus möjlig.

 

För drygt en vecka sedan fick jag ett chockerande besked vilket innebär att jag kommer att ta en paus ifrån allt vad musikerjobb heter några månader framöver. Ett fantastiskt besked! Det var en sjuksyrra från Sahlgrenska på transplantation som ringde och sa att jag skulle få en ny njure redan den 29e maj!!!! 😮 😮 WOOOOOOOWWWWW! Jag är så glad, det här samtalet har jag väntat på i två ååår! Så jag tog mitt pick och pack, alltså alla dialyskartonger, Torbjörn och Wallée som jag kallar dom, mina dialysapparater och flyttade hem till pappsen på Orust för några dagar sedan. Jobbet på kulturskolan i Kopparberg har jag i princip sagt upp och saxen kommer jag tyvärr få lägga på hyllan ett tag framöver. Men sen, hujeeeda mej vad det kommer att liras sen! För er som är nyfikna på vem som genomgått denna 4 månaders långa utredning för att kunna donera bort sin njure till mej så avslöjar jag det gääääärna och med stooor tacksamhet

till henne. Det är nämligen fina Karin Gustavsson, min pappas särbo som har valt att donera en av sina njurar till mej för att jag ska fortsätta kunna leva ett normalt liv. Att ge en njure till någon är nog det finaste en kan göra för en annan människa. Så Karin! TACK <3 Och jag hoppas att allt går bra för både dej och mej i operationssalen och efteråt.

Bilden till höger visar alla kartonger och dialysapparater som gick in i min bil och färdades från Plåthuset i Bredsjö.

 

För mig betyder det så otroligt mycket att kunna släppa mitt debutalbum just nu. Att acceptera att jag duger som musiker även i mitt sjuka tillstånd. Att acceptera mina begränsningar, min fysiska kropp som den ser ut och fungerar idag. Att inte vänta på bättre tider. Att vila i att mitt musikaliska uttryck är starkare än min teknik och min fysiska styrka. Att inse att jag inte är på topp men att musiken fortsätter att driva mig framåt.

Kanske att jag borde ha väntat tills jag blivit frisk innan jag gav mig in på att spela in och släppa mitt debutalbum. Men vänta kan jag göra hela livet. Just nu får det här albumet mig att fortsätta skratta, gråta, utforska och kämpa med livet. Därför tycker jag att det är värt att satsa på att göra mitt debutalbum just nu, exakt nu, när livet är som mörkast och jag har gått och väntat i snart två år på att få en ny njure. Inspelningen gjordes på en dag, 6 kompositioner. Det var ett pressat schema för att möjliggöra så att alla inblandade skulle kunna närvara. Jag hade blivit frisk från en långvarig förkylning precis en vecka innan och började öva och öva inför inspelningen. På själva inspelningsdagen var min underläpp full av stora vattenblåsor, orsakade av all övning i sista stund. Det var dumt och jag ångrade bittert min övningsentusiasm. Jag bet ihop och tog mig igenom inspelningen trots blåsorna. Jag kunde inte ge upp detta album då, jag ville inte låta mitt fysiska tillstånd vinna över mig. Kanske var det en dålig sak att spela in under dessa förutsättningar, kanske var det en bra sak, kanske fick det mig att fokusera på att hålla ihop mitt fysiska jag för att inte drabbas av prestationsångest. Även om jag hör mig själv göra många misstag kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske kan ha förmedlat något annat i den stunden som jag inte skulle kunnat göra om jag varit frisk.

Jag måste ständigt påminna mig om att det finns en anledning till varför jag inte kan öva tre timmar varje dag längre, varför jag inte orkar stå upp och spela en hel konsert, varför det svartnar för ögonen och känns som om jag ska svimma vissa dagar när jag blåser i ett blåsinstrument. Därför är jag både rädd och förväntansfull över att få dela det här albumet med er. Vill ni stötta det här projektet får ni gärna köpa en skiva i förväg på Kickstarter.
http://kck.st/2Fmg5hE

Btw. Releasen kommer att hållas på Örebro konserthus, 10e mars 2019 tillsammans med release av Erik Slättbergs andra solopianoalbum :O Så skriv upp datum redan nu! Då är ni särskilt välkomna! EPISKT kommer de å bli.

>>>>>KLICKA HÄR FÖR UPPDATERAD VERSION<<<<<

Projektbeskrivning

Varför ska jag lägga ner mer tid och energi på att boka en spelning än vad jag gör på scen där jag inte får betalt för varken mitt arbete som bokare eller som musiker?

I juni månad 2016 köpte jag och min trollsyster Helena vår turnébil Kålbiten som gjort det möjligt för oss att köra runt med fiol, saxofon, klarinett, flöjt, dragspel, gitarr, trumpet och en cello genom södra Sverige och spela på gatorna. På dagarna spelade vi i städerna och på nätterna sov vi på magiska platser så som i en kaprifolskog längs Varbergs kust eller under bar himmel på sanddynorna i Mellbystrand.

Vi startade i Göteborg. Första dagen fylldes staden av Iron maden fans och hemmamatch för Sverige. Det var spännande och vi trevade oss fram på några polskor och någon irländsk låt vi precis lärt oss. Det var svårt och vi fick kämpa för att höras i ett bubblande Göteborg. Tillslut åkte vi hem till min mamma i Kungälv med några slantar rikare att betala bussen med. Nästa dag började vi i Nordstan vid 11 på förmiddagen. Då gick det fort och efter en timma hade vi tjänat en bra slant. Vi lämnade för att ge plats för annan gatukonst och tog oss vidare till Haga. Där hade vi en fantastisk eftermiddag med mysig miljö, caféer och människor som uppskattade det vi gjorde. Ett tag satt vi vid en uteservering och jammade klarinett och fiol. Då dök en kvinna upp och ställde sig mindre än en halvmeter framför mig. Jag kunde se hur hon följde musiken med hela sitt kroppsspråk och jag såg hur musiken jag spelade speglades i henne. Det var en fantastisk musikupplevelse för både mig och henne och vi pratade om det efteråt. När caféet stängde fick vi resten av dagens bröd. Tredje dagen i Göteborg stämde vi träff med vår vän och slagverkare Jacob. Det var söndag och vi kunde känna hur folk var allmänt trötta på ljud och kultur. De som gick förbi ville bara gå en vanlig söndagspromenad med en nära vän och prata i lugn och ro. Det blev inga pengar den dagen. Däremot ett fint möte med dragspelaren Florino. Tillsammans lekte vi runt i balkan och kletzmerträsket. Vi pratade inte samma språk men med musiken skapade vi den av alla rikaste konversationer. Då väcktes söndagspromenadfolket till liv och mobiler drogs fram för att filma och människor stannade för att titta. Vi lämnade Florino med ett stort leende på läpparna och bilade neråt Varberg.

Varberg, staden med P-skiva, tack mamma för p-skivan! Först försökte vi sitta lite vid strandpromenaden och spela. Det gick sådär, vi såg det hela som ett övningspass istället. Där började vi jobba mer med våra biinstrument: cello och klarinett utav vilka vi utformade en kort repertoar som vi använde oss av följande dagar. En fin tango från filmen Underground, en jazzig version av Visa vid vindens ängar samt Kletzmers frailach. Två damer kom fram och visade sin uppskattning. Nästa dag spelade vi ett långt pass på ca. 3 timmar mitt på torget i Varberg utanför stans korvkiosk. Det gick hem! Vi åt glass och körde vidare till Falkenberg som var helt utmattad och mätt på kultur av en fullspäckad prideparad dagen innan. Vi försökte lite tafatt höras i ljudet av gatan och vinden men gav upp ganska direkt. På kvällen körde vi ut på landet där vi hittade en fin glänta i skogen. Vi gick ner till närmaste hus för att hämta vatten och möttes av en en trevlig bonde men som skrämde upp oss med vildsvinshistorier i skogen. Lite längre bort låg ett öde hus i skogen som vi sett från vägen. Vi blev nyfikna och gick dit. Jag hittade en dörröppning på baksidan. När jag kikade in hoppade jag en halvmeter baklänges då jag möttes av ett tjugotal stirrande ögon i mörkret. Där bodde alltså fåren!

Nästa dag möttes vi av ett regnigt Halmstad. Där fastnade vi på stans bibliotek hela förmiddagen. Jag hade övningsabstinens och gick till kulturhuset som låg vägg i vägg och frågade om jag kunde låna ett rum att spela i en timma. Gatan i Halmstad var fin, vi hittade en liten korsning på en kullerstensgågata utanför indiska. Efter 2-3 timmar gick parkeringstiden ut och jag hämtade bilen som vi ställde på kullestenarna mitt i folkvimlet och hängde upp alla våra blöta sovsäckar, tält och uppsköljda trosor. Där avnjöt vi även dagens middag(som så många andra måltider) jordnötter, majs och kungmarkattas dumstrade stora vita bönor. Den kvällen tog vi oss till ett soligt Mellbystrand där vi näckade fritt både kväll och morgon nästa dag och där vi sov under bar himmel i en sanddyna vid havet med våra käraste ägodelar (fiol & saxofon) som huvudkudde.

I Helsingborg började vi känna oss riktigt bekväma med att spela på gatan. Vi stod på ett litet litet torg mittemot en uteservering framför Nordea där den populäraste gågatan passerade. Nu började vi på riktigt använda vår fina backdropp som vi lade ut på gatan framför oss. Vi märkte direkt skillnad då människor tittade nyfiket på backdroppen som låg på marken när de passerade. Helsingborg gav oss bra med pengar, resans rekord så långt. Solen sken, vi var pigga och glada, ljudet av våra instrument togs upp bra av byggnaderna runtomkring och dränktes inte på något sätt av någon trafik. På kvällen gled vi in på Möllan och jag kände mig hemma. Mitt första besök i Malmö, denna fantastiska stad som myllrar av kultur. Vi bodde i kollektivet djuphavet, där fanns det nya människor att hälsa på varje dag och en fin trädgård med cyklar och rosenbuskar. Vi ställde oss framför en rad med spelande skulpturer mitt emellan stora torget och adolfstorg i Malmö. Där stod vi tills vi inte orkade blåsa en ton till. Här började vi utforska konstellationen: trumpet & saxofon, Astridlindgrenlåtar i calypsostile. Vi firade midsommar och jag letade på möllevångstorget efter jordgubbar i sista stund. Skrattande såg Helena hur jag kom tillbaka med famnen full av överblivna bananer och meloner som marknadsförsäljarna hade lagt i min famn, men inga jordgubbar. Vår vän Ikka övertygade oss om att det lättaste och smidigaste sättet att komma över till Köpenhamn var att lifta från Hyllie… Så vi ställde bilen på Ikeaparkeringen och tog oss bort till sista möjliga rondell innan motorvägen som skulle gå till Danmark över Öresundsbron. Vilket vi ångrade bittert när vi såg att bussarna bara kostade 39kr enkelväg över till Köpenhamn. Vi var på väg att ge upp och började räkna ner bilarna som passerade från 1-10. Då helt plötsligt stannade bil nummer 9 och vi fick lift över Öresundsbron och lättnaden innefann sig.

Köpenhamn överraskade oss rejält. Ströget var fullsmäckat med människor och butiker och vi försökte klämma in oss på ställen med juste miljö och akustik. Vi träffade Alex från Rumänien som spelade klarinett så att alla tanters plånböcker flög upp i luften och öste ur sig all rikedom i Alex hatt. Alex berättade att han spelade bara sånt som de med pengar ville höra. Balkan och kletzmer spelade han i sina band i Rumänien. Han tittade på min klarinett och gav mig även min första klarinettlektion på gatan. Han påpekade även att vi inte utnyttjade klangen i våra instrument tillräckligt. Han sa att om man spelar tyst och försiktigt så låter man inte professionell och då får man inga pengar. Vilket är ganska intressant eftersom vi faktiskt fick mer uppmärksamhet när vi spelade riktigt starkt. Vi hade den fina äran att bo hos vår vän Adil som visade oss vackra Christiania för första gången. Två kvällar i rad spontanlirade vi på Christianias jazzklubb för sittande publik för första gången. Där fanns tyvärr inga pengar att hämta men en fin vänskap med klubbägaren Pascal och en fantastiskt fin publik som applåderade hjärtligt och varmt. En eftermiddag fördrev vi i den botaniska trädgården där jag övade lite gypsyklarinett och Helena sov bort sin mensverk. Ett barn dansade glatt till min klarinett och flera nyfikna ögon och öron letade sig förbi min bänk i kryddträdgården. En ny vänskap gjordes med en kulturarbetande fransman. Vi hängde på ströget varje dag och spelade för folket som passerade. Vi upplevde det svårare i Köpenhamn att uppmärksammas och att få pengar. Varje dag såg vi fantastiskt duktiga gatumusiker som spelade så vackert så, dock såg vi ingen annan som spelade tillsammans med någon. De var antingen helt själva eller så bar de med sig en batteridriven förstärkare med komp. Vi fick i alla fall ihop pengar för mat och bussbiljetter. Dessutom bjöd oss Amir på en riktig lunchbuffé och en lång historia om hur han för förstå gången i Iran som barn innan den Iranska revolutionen såg en blond människa (hippie) och blev kär.

Ystad slog rekord! Aldrig har vi tjänat så bra på så kort tid innan. Vi gled in i staden kring lunchtid, parkerade och tog med alla våra instrument till stans kullerstensgågata. Där började vi spela irländskt på fiol och flöjt för att sedan gå över till sax och fiol och till sist klarinett och cello. Vi kände oss äntligen som professionella gatumusiker, direkt från stora staden Köpenhamn ;). Allt gick smidigt och lätt. Bra akustik, rätt tidpunkt, bra val av instrumentordning och repertoar samt en riktigt härlig och säker utstrålning. Inte att glömma en gillande och nyfiken publik i alla åldrar och en värmande sol i nacken. Efter två timmar skyndade vi oss tillbaka till bilen för att inte få P-böter. På vägen tillbaka sprang en liten tjej i 9 års åldern fram till Helena och sa med stora ögon: “Det var jättebra förut när ni spelade!” Då blir man glad och varm i hjärtat.

Vidare tog vi oss genom Österlen längs kusten, besökte Ale stenar, spelade romantiskt för en segelbåtspublik i hamnen till solnedgången, åt strömming med potatismos och rårörda lingon, näckade i havet, tältade i förbjudna naturreservat i skogen. I simrishamn regnade det hela dagen så vi gick till ett församlingshem och övade i ett litet kapell och åt sill och potatis mot att vi spelade en kort liten lunchkonsert för hela kollegiet. Den regniga sega dagen kändes tillslut riktigt trevlig och vi fick mycket övat. På kvällen körde vi inåt landet, uppåt mot det uråldriga kollektivet “Moder Jord”. Det blev ett intressant möte och Chris som var med och startade upp allting på 70-talet då de bara bodde i cirkusvagnar visade oss runt och berättade om allt från hippielivet på70-talet till möten med konkurenterna Kung markatta och Urtekram inom den ekologiska jordnöts och sesampasteindustrin. Där träffade vi även Bettan som visade oss sin vagn som de hade fått köpa billigt av en cirkus och renoverat. Där hade hon bott med sin familj hela sitt vuxna liv på olika ställen i Sverige.

Kristianstad gav oss en strålande dag på gatan. Där stod vi utanför ett köpcentrum på en gågata med parkbänkar och folk stående på alla håll runtomkring oss. Detta visade sig vara staden för balkan och kletzmer! Äntligen var det folk som uppskattade denna del av vår repertoar. Flera människor med rötter i balkanländerna lät sina mynt singla ner i vårt fiolfodral. Vi funderade på om vi skulle sätta oss på ett mysigt café resten av kvällen men kunde inte bestämma oss för vart utan köpte papper på akademibokhandeln, satte oss i Kålbiten och började rita fina affischer till vår Trollsysterspelning på Säljerydfestivalen som vi senare satte upp lite varstans.

Vår sista spelning på gatan blev i Karlshamn. Där höll vi show för alla pensionärer som handlade blommor på fredagsföriddagen på stora torget. Morgonen tillbringade vi på biblioteket och tjötade med Karlshamns pensionärsgäng i tidningshörnan. När vi skulle gå och hämta våra instrument i bilen trodde Helena att vi fått P-böter. Men där var bara ett kärleksbrev som löd: jag gillar er, ni är fina. Ring mig xxxxxxxx. Efter spelningen åt vi bästa falafeln hittills (enligt mig) och körde upp till slutdestinationen: Säljerydfestivalen där vi spelade några dagar senare för en härlig och glad publik.

Nu har vi kommit hem med ett nytt band: Trollsyster! Detta var ett roligt sätt att utforma och repa in en ny konstellation. Gatan har verkligen lärt oss så mycket. Top tre bästa tips från Trollsyster på gatan:

1. Spela mitt på dagen någon gång mellan 11-15
2. Se till att platsen har en given akustik och inget trafikbuller.
3. Spela alltid som om ni spelade konsert för era bästa vänner & spela sånt som ni tycker om att spela! inte det som Alex tanters plånböcker leviterar av.