Ambulansflyg & Antikroppar

1 på miljonen… och det ska vara jag. Tusen tack Kuba för den hårda policyn på försäkring vid visumansökan. Här kommer en kort story från mitt liv de senaste månaderna. En lite hårdare tid, efter alla år av flyt och lycka.

4:e januari åkte jag till Kuba för att väcka mitt intresse inför deras musik och kultur. En kvinna på gatan i Havanna sa en gång till mej: “Det enda som Kuba inte har några kriser i är inom musiken”, så sant. Jag är glad över de två månaderna jag fick på Kuba även om jag haltade runt med kryckor och en stukad fot i 5 veckor. Jag och kryckorna lyckades spela, hänga, gå på konserter, bada i havet, lifta, resa, åka hästskjuts, amerikanare med rysk diselmotor, mototaxi, till och med dansa en liten salsa. Mina armmuskler, min spanska och mina politiska diskussioner ökade avsevärt.

Sen började det bli dags att åka hem… men jag hade ju precis lämnat kryckorna bakom mig och ville resa till orienten där den afrikanska kulturen är som starkast på Kuba. Så jag lyckades konstigt nog förlänga mitt visum en månad till. En vecka senare började jag få feber och kände mej illamående. Gick tillslut till sjukhuset och fick antibiotika för urinvägsinfektion. Efter tre dagar på antibiotikan började jag min resa mot orienten, fortfarande med feber och illamående. Tyvärr kom jag inte längre än till Santa Clara där jag bestämde mig för att gå till sjukhuset igen eftersom antibiotikan inte verkade. Där la de in mig direkt efter att jag haft feber i 11 dagar.

Sedan började en låååång utredning med allt från dengue, sikavirus och märgbensprov som ledde till 2 veckors migrän osv. Under 15 dagars tid varav 10 dagar på intensiven, spydde jag, åt ingenting, sov och var helt sängliggande, fick kateter, slangar, blodtransfusioner och dropp. Efter en vecka kom några justa läkarstudenter som tyckte synd om mig och hjälpte mig att kontakta min familj via min facebook. Tillslut gjorde de ett sista prov som kallas biopsi. Ett litet ingrepp i njuren för att se vad som orsakade den påbörjade njursvikten som plötsligt hade blivit allvarlig. Två timmar efter ingreppet, tvångsliggandes på rygg kändes det som om jag började kissa i mängder och katetern läckte som en fontän. Men när jag kände med handen och sedan drog upp den för att titta på den var den täckt av tjockt blod. Därefter började en lång mardröm där jag bara ville svimma. Tio doktorer stod hängande över mig, klippte sönder och rev av mig nattlinnet, tryckte upp knytnävar i vaginan samtidigt som de förde in is genom ett tjockt plaströr genom urinröret för att koagulera blodet och stoppa den inre blödningen i njuren. Blodet bara fortsatte att forssa och de pressade de tillsatta blodpåsarna med händerna för att öka farten av det nytillsatta blodet. Tillslut slutade det blöda… jag hade tappat över två liter blod. De klappade mig hårdhänt i ansiktet för att ja inte skulle somna och körde in mej i en helkroppsröntgen. Sen hände det igen och jag började panikkräkas och fick en tjock slang rakt ner i näsborren ner till magsäcken nertryckt för att kontrollera min magsäck. Men den här gången visste läkarna vad de skulle göra och isen koagulerade snabbt blodet.

Fyra dagar senare kom Pappa och jag började le igen. Jag hade dock hela tiden haft fantastiska sköterskor och vänner som varit med mej hela tiden och gett mig mängder av kärlek och omtanke, men jag kunde bara inte le. Jag var helt slut på energi. Samma dag som pappa kom började de äntligen behandla mej med kortison och dialyser. De hade genom biopsiprovet konstaterat att mitt immunförsvar producerade en slags antikroppar som attacker och förstör mina njurar. Ytterligare en vecka gick och jag slutade kräkas och började äta lite men hade ökat min normalvikt med från 63 till 83 kilo i vätskeansamling. Det var omöjligt att ens sätta mig upp av egen kraft. Pappa höll ständig kontakt med SOS international och tillslut fick vi besked att jag skulle bli flyttad till USA för bättre vård. Men tiden gick och kommunikationen fungerade inte. Det tog 2 dygn för ett ambulansflyg från USA att få landningstillstånd på Kuba pga. av den politiska relationen dem emellan.

Tillslut kom dom iallafall. Tre proffsiga amerikanska doktorer varav en av dem hälsade och sa: “We’ll gonna take ya out of here as soon as possible, you’ll be so much more comfortable in the US”. Mitt rum var fullt med doktorer och sjuksköterskor då hela sjukhuset var där för att ta farväl av mig. Dom var ändå väldigt fina allesammans och jag kände att jag skulle sakna dem. Sen spände de fast mig på en ambulansbår och jag fraktades mellan ambulanser och ambulansflyg till Fort Lauderdale i Florida. Väl i USA började jag vräka i mig mat efter att ha serverats tonfisk på burk och salt ris till lunch och middag som vegetarian i 23 dagar på sjukhuset i Kuba. Jag stannade i Fort Lauderdale i 12 dagar och ställdes diagnosen Good Pastures sjukdom, en sjukdom som en på miljonen får varav 8 gånger fler killar än tjejer. Sjukdomen är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret skapar antikroppar som förstör kroppens egna organ. Varje dag gick jag igenom en rad olika behandlingar och när jag frågade en läkare något fick jag svaret: “don’t ya worry, you’re with the big guys now”. Men, tillskillnad från Kuba där de hade badat mej i sängen, torkat mej i röven, borstat mina tänder och matat mej i två veckor fick jag helt enkelt i USA tvinga att lära mej att gå igen för att få duscha av mig all skit själv. Pappa tvättade mitt hår, klippte mina tånaglar och rakade mej under armarna. Tre dagar tog det från att lära sig att sätta mig upp med egen kraft till att orka gå till toaletten och sitta duschandes. Nu idag, 1 ⅕ vecka senare väger jag 68 kilo (5kilo från normalvikt) och orkar gå, sitta och göra lite enkel yoga igen. För två dagar sedan kom jag äntligen till Sverige, aldrig i mitt liv har jag längtat så efter att få komma hem. Jag fick fil och macka, täcke, långärmat nattlinne samt se en efterlängtad bror bärandes på mitt olivträd och en gitarr och min kära mamma med en vitsippsbukett i handen. Jag är så glad över att vara i Sverige och så tacksam över all hjälp från min familj, SOS och vänner som hjälpt till och visat sin kärlek på alla sätt. TACK! <3