Samba-revolutionen sprider skratt, dansar och trummar på asylboendet i Bredsjö
Sambarevolutionen åkte i lördags till Bredsjö för att tillbringa hela dagen på deras asylförläggning. Där drog vi igång med workshops och konserter hela dagen. Först ut var Linda. I en timma krälade vi som djur på golvet tillsammans med barnen som skrattade och studerade oss med stora ögon, vi sjöng och lekte och dansade runt i ring.
Efter en kort fikapaus på asylboendet drog nästa plan igång. Vi samlade denna gången alla vuxna som dansade och skrattade när vi tågade in med våra hembyggda trummor till Helenas samba. Vi spelade en till låt och sedan delade vi upp alla i olika instrumentgrupper. Några fick lära sig hur surdon skulle spelas, andra hur man spelar på en shaker, några spelade tamburim och jag visade ett gäng killar hur man spelade den långa kluriga cynkoperade rytmen på agogon. Det var inte lätt men tillslut stod jag och en liten kille och tragglade den där rytmen till förbannelse. Han ville verkligen klara det! Så otroligt målmedveten. Han klarade det även tillslut. Svängde som en äkta brasilianare på cynkoperna. Allt utmynnade i ett enda stort jam som aldrig ville dö ut. Tillslut fick vi göra en slutsignal av ett av breaken som vi lärt ut vilket satt som en smäck och vi tackade för oss.
Sista passet började på kvällen kl19. Vi såg hur folk kom från alla håll för att joina eventet som vi beskrivit som en stund för dans och folkmusik. När vi kom in i salen var det fullt med folk! Gamla, unga, vuxna, barn, kvinnor, män, alla satt på stolar runt om i salen. I mitten hade de lämnat ett litet space för oss. Där ställde vi oss och började sedan att spela svensk folkmusik, jag på piffanoflöjt, Helena och Emma på fiol och Elias på gitarr. Linda och Mattias dansade och försökte lära ut schottis och slängpolska. Barn och vuxna dansade men många nöjde sig med att sitta och titta på och lyssna. Vi fick stora applåder och det var spännande och roligt att vara där. Tillslut lämnade vi plats för några män som ville dansa till deras traditionella musik. De satte på i högtalaren och började röra på höfter, skaka axlar och tippa på tårna. Det hela var så fantastiskt, alla skrattade. De bjöd oss upp att dansa och Linda och Emma försökte spontant härma deras axelskakningar. Alla skrattade ännu mer. Ingen förstod varandra men vi drev öppet och hjärtligt om varandras danser och musik, från alla dessa kulturer som samlats i samma rum för att skratta tillsammans. Jag sprang tillslut och hämtade Lindas arabiska trumma, darbuka. Därefter skickades trumman runt till alla otroligt duktiga trummare som fanns där. Alla dansade mer och lyssnade och klappade i händerna. Tillslut fick jag trumman i knät. Folk uppmanade mig att spela, men inte kunde jag spela darbuka. Jag frågade mannen bredvid som spelat så bra om han kunde lära mig lite. Där satt vi och jag lärde mig trumma. Hur kul som helst. Mannen hade tålamod och visade mig sakta hur hans fingrar rörde sig graciöst över trumman. Jag var ivrig och lärde mig fort. Jag märkte knappt alla som stod och posade bredvid mig inför kameran. Ibland klappade de mig på axeln och bad mig titta in i kameran, tackade mig och gick, så kom nästa gäng.
Många glada ansikten lämnade lokalen den kvällen, några kom fram och tackade oss personligen och tog oss i hand. Vi, ett gäng ungdomar i färgglada, mönstrade kläder och dreads i håret som vid dagens början hade traskat dit med våra hemgjorda trummor, nervösa och spända inför vad dagen skulle ge. Vi gick nu hemåt under stjärnklar himmel, helt upprymda av alla möten, skratt och kärlek som hade skapats i huset under hela dagen. Detta var mitt första möte med en asylförläggning. Otroligt starkt. Jag bara längtar tills vi får åka dit igen.
